Funderingar.

Den senaste tiden har jag spenderat otaligt mycket tid till att bara sitta och fundera, spekulera.
Och de temat som har tagit upp större del av mitt funderande är faktiskt det här fenomenet som kallas "kärlek". Och i mina yngre dagar (om man nu kan säga så) så fick även jag uppleve den euforiska lyckan, att ha någon att älska och som älskade mig tillbaka. Men nu på senare dagar så känns det som att allt som har med kärlek och dylikt att göra går käpprätt åt helvete! Och riktigt så illa är det kanske inte, men jag lyckas inte med att få ett förhållande att hålla längre än 1-2 månader. Mitt senaste förhållande slutade på så sätt att hon hörde av sig och sa till mig att hon fortfarande var kär i sitt ex, och jag måste erkänna, det sved faktiskt ganska mycket..

Men kanske är det också mitt fel? Att jag allt för lätt går in med på tok för myclet känslor på en gång, och på så sätt kväver henne. Kanske är det så att jag går för fort fram, eller kanske går jag för segt fram för att tillfredsställa kvinnors behov. Det känns även som om att kvinnor har ganska mycket krav, eller nu ska jag inte dra alla över en kam, men jag har på senaste tiden stött på en massa sånna. "Du måste träffa mina föräldrar" "Du måste sluta si, och göra så istället" Och när man gjort allt dom ber om, så blir det inget i vilket fall.

Det kanske är så illa att man bara skulle lägga kulorna på hyllan tillsammans med allt som har med kärlek att göra? För just nu så känns det som om att jag inte riktigt orkar bry mig om kärleken. Man kanske borde sluta att tänka på framtiden, och bara leva förstunde? "Carpe diem quam minimum credula postero" Nått i den stilen kanske?